Milstolpe

Idag var jag och Svante och hälsade på i skolan som han ska börja i till hösten.
Det kändes trots allt lite stort att trava ner till skolan även om det inte drar igång på riktigt än.

Vi skulle bara vara där i en timme och sedan gå tillbaka till tryggheten på dagis. Det började med upprop och småttingarna skulle svara om de var där när deras namn ropades upp och sedan svara på frågan på från vilken dagis de kom från.

Svante vägrade öppna munnen...

Det fortsatte med färgläggning av namnskylt vilket gick väldigt bra - men sedan skulle alla in i rörelserummet och sjunga och röra på sig lite. - Gå fram till barnen då, viskade jag lite otåligt och puffade lite på honom.
Då sjönk den lilla kroppen ihop och förtvivlans tårar kom. Svante gömde sig bakom mig.
Jag suckade lite inombords och undrade för mig själv om han någonsin skulle bli mindre blyg än han är.

På vägen tillbaka sade jag att han måste vara modig fastän han är rädd, och då blev Svante supersur på mig och tårarna rann än en gång på lilla lipsillen och så skildes vi som mindre goda vänner.

När Jonas fick höra hur det gått sa han strängt åt mig att nästa tisdag när det var dags för nytt besök skulle jag vara så god och hålla munnen. Om jag kände mig tveksam över om jag skulle klara det kunde han sätta silvertejp där på morgonen.

Jamen jag ska - jag lovar!