Mannen som blev ihjälslagen i Helsingborg inför fotbollsmatchen i helgen var någon vi kände.
Vi var inte jättenära vänner med Myggan, men vi har i trettio år umgåtts i samma kretsar, spelat fotboll i samma klubb och har många gemensamma vänner. Flertalet av mina bästa väninnor och deras män har svår sorg nu.
Han var definitivt en av de goda människorna på jorden. Omtyckt av alla han kom i kontakt med. Säkert som amen kommer kyrkan inte räcka till för denna man då många kommer vilja följa honom den sista biten.
Jag tänker på hans familj som blev kvar och hans livskamrat. Hon är ensam nere i ett svart hål nu. Hennes tuffaste match någonsin börjar nu. Den börjar med att hon får en smocka av livet så att tänderna flyger ur munnen och hon ligger sanslös. Det finns inget som någon kan göra för henne. Man kan inte plocka upp henne eller försöka rädda hennes tänder.
Hon kan inte bry sig om alla som är förtvivlade. Det är hon som är lämnad ensam kvar. Det är hon som ligger själv på nätterna med en tom sängplats bredvid sig. Jag hoppas hon vet att vi inte försöker ta hennes sorg och göra den till vår. Alla FB-inlägg och byte av profilbilder vi gör är menat för att skicka värme ner till hennes hål. Det är allt vi kan göra. Skicka så mycket värme vi kan så att hon överlever därnere. Så att hon snart kan vakna lite, samla ihop sina tänder och krypa iväg till barnen som också blev kvar. Det är matchen som inte kommer blåsas av på länge.
Hon kommer krypa. Det är det hon måste göra. Det är det hon kommer göra. All min värme.
