Lucia

Trängdes med tusen föräldrar (kändes det som) tillsammans i ett rum på förskolan.

Många syskon till de som skulle uppträda sprang omkring lite hur som helst.

Jag satt på knä på golvet med jackan på mig. Lite svett började bryta fram längs ryggraden. Benen somnade så jag var tvungen att byta ställning.

Inne i bröstet började en liten irritationen byggas upp av alla surrande vuxna och sprallande barn. Stämningen var rätt stökig.

Plötsligt släcktes ljuset och alla tystnade...barnen sprang och satte sig...

...och så kom de....hand i hand, tomtar, tärnor och lucior tillsammans. Runt trettio barnröster som klart och stadigt sjöng lucia-sången. Halsen snörde ihop sig på mig och ögonen blev lite blanka.

För första gången sjöng min son i tåget, och alla barnen var fyllda av allvar. Alla tittade på fröken när hon med fingrarna tyst visade att hon räknade till tre så de skulle börja sjunga samtidigt.

Jag satt med ett stort flin i ansiktet och njöt. Alla föräldrar var ett i den gemensamma stoltheten.

Sedan var det slut och det var dags för lite glögg och pepparkakor för alla.

Då fick jag panik i buffelträngseln, jag gick i strumpor och trampade på pepparkakor på golvet och tyckte alla barn och föräldrar var hemska...

Jag tog med mig farmor och farfar som också kommit för att se underverket hem på en kopp kaffe istället.