Utflykt

Idag kom min kära mor hem från Belgien där hon varit några dagar.

Hon hade deltagit i årets världskongress för tibetanska terriers/terrorister (lite olika bud där) som hade varit väldigt bra.

Hon landade på Bromma men behövde sedan skjuts till Arlanda för att därifrån flyga till Kalmar.

Alltså ryckte vi ut.

Vi kom lite tidigt så vi hann stå och titta lite på planen som startade och landade. Svante tyckte det var superspännande!

Sedan fick jag plötsligt ett meddelande att mamma nu stod och väntade vid utgången.

- Sätt fart nu sölkorvar, röt jag och tog hunden och gick iväg.

Jag hann kanske 20 meter och sedan snubblade Svante på en väg-kon och skrapade sig på knät.

Han skrek i högan sky och tårarna sprutade.

Jonas lyfte upp pojken och gav mig en dödens blick samtidigt som han tröstade. Svetten bröt fram på min rygg och jag undrade förvirrat om jag skulle ta hunden och gå till väntande mamma eller om jag också skulle trösta. Det blev att jag väntade och torkade tårar.

Så här händer det alltid när jag skyndar på oss - så jag måste nog sluta. Det blir bara skrapsår och gråt och gräl.

Jag tänkte på om vi någongång råkar ut för en nödsituation, typ att vi behöver fly från zombies eller aliens? Tyvärr får vi nog räkna oss som stekta då - vi är inget vidare bra på att dra åt samma håll...speciellt inte om det är minsta stress inblandat...