Vardag igen.

Måndag morgon och Åsa är pigg igen.
Festen i lördags var en liten mini-återträff med gamla klass- och fotbollskamrater. Det var lite pirrigt att man skulle umgås med människor man inte träffat på åratal, men det var fantastiskt roligt och det blev alldeles för sent.

Jag försökte ta lite bilder, men de blev sämre än vanligt och då förstår ni som har sett mina bedrövliga bilder tidigare att de här var värre än värst nu. Bara Ufon och mörker gick att tyda. (skippar dem denna gång)

Mumma och jag försökte hålla fanan högt i vin-dryckestävlingen (jomen en sådan är det alltid) Dagen efter kändes det faktiskt som om vi vunnit.
Fia och Nuna, som innehåller några droppar finskt blod, skrämdes till beige öl-pimling och nykterhet. Plockmaten försvann i en rasande fart och skvallret ökade i både tempo och färg...Våra kinder blossade och plötsligt ser jag i ögonvrån att klockan är halv-tre på morgonen.

Nej, jag utropade inte att "herregud, det är jonas som har sovmorgon imorgon - jag måste hem"..
Tänkte det lite snabbt, men struntade i det.
Men håll i hatten...tror ni inte Guldfot just då bleknar och säger att hon mår illa?...
- jag måste lägga mig på soffan, säger hon lite spänt.
Va? säger alla i munnen på varandra, du har väl knappt druckit?
Nä, jag tror det är att jag rökte lite, svarar hon.
mmm..ellerhur?..hon blev helt enkelt magsjuk ju.
Det kändes nästan som festen utvecklat sig till ett sådant där ungdomligt sjöslag som jag hört talas om.
Hur som helst, det var vår signal till att ringa taxi....
Taxin kom, Guldfot lämnade en pizza i en snödriva (lugn - den har plogats bort) och askungen (jag) kom hem och gick och lade sig på soffan.

Tänkte att Svante kommer ändå ner om ett par timmar så jag kan lika gärna vara beredd...
...och det gjorde han. Men det var rätt okej eftersom jag inte behövde släpa mig upp...det var jag ju redan så att säga.