Måndag än en gång.

Måndagen är klar och dammet har lagt sig efter kära mors besök.

Vi var tre vuxna, ett barn och sex hundar på ca 40 kvadratmeter...(vår nedre våning)

Jag tror det kan vara svårt att leva sig in i hur knökigt det blir när man är så många på en yta stor som ett frimärke, om det dessutom står en säng i ett hörn av det lilla vardagsrummet kan det lätt börja vevas med armar och ben när paniken kommer...

Svante pep och skulle bäras överallt, Jonas gjorde sitt vanliga trick och höll sig mest på toaletten med en bok, mamma undrade vad det blev för mat och jag hade rosor på kinderna...

Tack och lov för de resande på medelhundratalet-åldern som tog kaffet till Sverige...Puttret och doften av detta skapade en hjärtlig ton oss emellan och att få sätta sig med en kopp var femte minut gjorde att vi kunde trivas trots drivor av hundar längs med golvet att snubbla över.

Jag försökte få mor att passa upp lite på sin dotter (mig) och startade till och med ett upprop på facebook där jag bad om stöd för detta. 

Hon fnös (ja ni hörde rätt - gamlingars sätt att visa missnöje) när hon hörde denna pik och sade att hon minsann passade upp på mig när jag kom och hälsade på henne på öland...

Detta är en fet lögn eftersom vi alltid är i vårt hus därnere och jag alltså sköter all service därnere också, så nu får jag lov att starta en ny demonstration av något slag. Facebook verkar inte räcka så kanske ett plakat vid Mörbylånga kyrka där folk ombeds tuta efter exakt 800 meter kan vara något?

På söndagen släpade vi ut henne i skogen och plockade svamp i ett par timmar, och eftersom hon hade skött sig fint hemma hos oss (förutom att hon varit lat och inte kokat kaffe till mig) så lämnade vi henne inte under en gran och hon fick följa med hem. Jag efterskänkte all svamp vi hittade till henne - hon blev väldigt glad - och nu hörde jag att hon nästan fått ryggskott av att rensa  den...

mmm...hade du kokat kaffe till mig mamma hade jag inte stuckit en nål i dockan....