Det blir både på längden och nedför.
Vi hoppas på att Svante ska våga åka själv i barnbacken i år. Alltså att pappa slipper åka krum som en 90-åring med Svante mellan benen hängandes på tvärhållna stavar.
- Bara du inte tar ut han på för brant för tidigt, förmanade jag (som kommer promenera med hunden i botten av backen när Svante ska åka), då kanske han börjar grina som jag gjorde.
- Det var INTE brant, muttrade Jonas.
Det var nämligen så att i början av vårt förhållande så drog Jonas med mig till alperna utan att jag kunde åka skidor.
Jag hade krävt att han bara skulle ta med mig i lätta backar och han hade lovat.
Bara det att lätt i alperna är inte riktigt samma sak som lätt i Sälen. (Som var den nivån jag förväntat mig)
Vi åkte en "lätt" nedfart som på ett ställe tillfälligt smalnade av och blev rätt brant.
Jag tvärstannade vid början av backen och Jonas åkte ned på tre svängar och ställde sig sedan och väntade på mig lutandes på sina stavar. (passade på att sola också)
Jag kunde tyvärr inte komma ner då jag bara kunde svänga ordentligt till höger. Mina vänstersvängar behövde en pist, inte ett dike mellan tallar och stenar.
Jag började koka inombords då jag tyckte gubben brutit sitt löfte. Det här var ingen lätt backe, tyckte jag, det här var ju nordsidan på K2 och inget annat!
Vi kan sammanfatta det som tårar av ilska, immiga glasögon och nödbärgning av ursinnig kvinna till närmsta restaurang i backen. Jonas beställde varmt vin och var tyst. Efter den var slut beställde han en till och började lugna ner skidvraket.
Sedan gick det faktiskt bättre och resten av veckan var fantastisk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar