Och så var Svante i tryggt förvar hos farmor och farfar i fjällen.
- Hur ska vi klara oss utan dig? gnällde hans föräldrar. Men Svante struntade högaktningsfullt i sina hönsiga päron och anlände uppspelt och förväntansfull till farmor och farfars bil i morse.
Helt osentimentalt gav han oss en kram och vinkade leende adjö.
Usla barn! Tänkte jag svartsjukt, han kommer inte sakna mig ett dugg....
Nej, farmor skickade en bild när de kommit fram på ett himla glatt barn och här sitter vi i soffan och inväntar måndagen och arbete...
Ja, jag vet - vi ska vara glada att han törs. Vi träffar ju honom om ett par dagar.
Vid middagstid kändes det som om det var lite paradis här trots allt. Vi behövde inte laga middag! Vuxna barnet köpte vi oss fria ifrån med att ge pengar till pizza och sedan kunde vi bara skita i maten och äta godis till middag.
En sak till - hade Svante varit hemma nu skulle han ha sagt: - man får inte säga "skit"...mamma, man får faktiskt inte säga "skita i maten"...mamma?! Mamma, lyssna då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar