Hur som helst så skulle vi alla samlas på Arlanda på terminal 3. Jag har aldrig hört talas om att någon någonsin har åkt från terminal 3, har ni? Jag trodde inte ens den fanns. Jonas släppte av mig utanför terminal 2 med min lilla väska med fjällutrustning jag lånat av honom och sedan fick jag leta mig fram till "Harry Potter-stationen" därifrån.
När jag hittat fram och hälsat på gruppen av arbetskamrater som stod och väntade så upptäckte jag att jag hastat iväg i mina hundskor...
De sunkigaste gamla löparskor ni kan tänka er...Nä, ser väl inte så farliga ut tänker ni - men de är bra sura ska ni veta.
Jag tittade nyfiket ut på banan och såg vårt flygplan:
Om jag hade satt mig grensle över det där lilla skrutt-planet hade jag kanske kunnat spela quidditch.
Jag var helt klart tvungen att lugna nerverna något...
Sedan bordade vi planet och försökte väl att inte smocka till varandra allt för hårt med armbågarna...det var ju lite trångt.
Sedan susade vi upp till urskogarna. Vi kom fram till fjällhotellet som var fint och fräscht. Det hade ju inte varit en riktig fjällstuga utan den obligatoriska, stora och vackra kartan på precis ingenting.
Jag fick ett rum som jag var ytterligt nöjd med. Kanske lite trång toalett..
Men det kan också vara jag som har älg-ben eller bara är en sådan som måste se glaset som halv-tomt? Jag upptäckte också att jag åkt ifrån tandkräm och schampo - nej, jag ska visst undvika att packa i lugn och ro. Bäst med sista-minuten-kaos tror jag.
De flesta av oss somnade nog som stockar, jag vet att jag snarkade fint. För att sedan vakna upp till en fin morgonutsikt. Med moln i dalen framför oss.
Sedan kom det bästa - frukost! Gissa vilken av de två på bilden som är min? Den nyttiga, med te, smörgås, grönsaker och ägg eller det maffiga aset med grädde, sylt och en balja kaffe?
En kvinna behöver sin frukost så att hon kan jobba. Det var dags efter frukosten.
Tyvärr hade jag otur. Jag fick en dålig plats bredvid den här
Om ni undrar är det en projektor som blåste ut 54-gradig luft på mig så att svetten dröp på ryggen.
Det blev ett svettigt arbetspass för somliga (läs:mig) och jag vågade inte ens titta hur mina armhålor såg ut efteråt...
Efter arbetsdagen bytte vi om för att vandra upp på det här härliga fjället tillsammans. Det skulle ta några timmar och det lovades mat när vi kom upp - jag misstänker att det var för att locka oss som inte var i den bästa formen, men vad vet jag?
Solen stekte och vi traskade uppåt. Det var riktigt härligt och vi asfaltsbarn fick verkligen se lite fin natur. Här gick vi förbi en grav tror jag. Förmodligen någon som brottat ner en björn.
Det tog väl någon timme att komma fram och vi satte oss för att njuta av en paus.
Självklart flög en kungsörn välregisserat över oss när vi hade det som bäst och alla utbrast "åh" och "oh" som bara stockholmare kan.
Kan ju inte säga att iphone-kameran kanske var den bästa i detta läge...
Sedan, gott folk vet jag inte riktigt vad som hände...Det var dags att gå hem och man kunde välja att gå samma väg tillbaka eller att gå runt en tjärn och över fjället en extra runda om man var sugen på mer.
Jag var ganska mätt på fjällvandring och valde att gå tillbaka samma väg med två andra. Av de två andra hade den ena bestämt sig för fjällpromenad i Dr Martens-skor och den andra för en snygg, rutig skjorta att pigga upp bland underställen omkring honom.
Jag tror att vi kanske fick ett par adhd-moments för vi började gå tillbaka samma väg, men så blev det ganska direkt lite myr-mark och blött så vi bestämde oss för att klättra uppför berget bredvid istället för att fortsätta på den tråkiga stigen vi redan gått på en gång.
När vi var uppe på berget såg vi några prickar som var våra kollegor. Jag har ringat in dem med rött på bilden ovan men jag tror inte man ser dem.
Här är en dålig förstoring:
Vi vinkade som bara 08-or kan och ropade "Sisten ner luktar skit" och så bestämde vi oss för att gå ner den här vägen då vi kunde se huset lite längre ner.
Det såg ju plätt-lätt ut och jag kände mig brutal däruppe på toppen. Ungefär som kråkan på bilden här.
Så vi började nedstigningen och jag hade helt rätt - det var plätt-lätt.
Ända till vi nådde trädgränsen....
Plötsligt är jag inne i en tvärbrant djungel.
Vi såg inget hus, ingen led eller stig och det var superjobbigt. Vi gick och gick och gick dit vi trodde att vi skulle. Funderade på om det faktum att jag inte hittar bilen på parkeringen ibland var något som ens skulle vara något att oroa sig för i denna situation - det var ju knappast samma sak.
Till slut kom vi fram (typ en timme före alla som följde den trista leden ner) och jag var totalt slut i benen. Det kändes som bubblor och kolsyra lämnat blodet och åkte omkring i musklerna så jag var ju tvungen att återställa bristen i kroppen.
Det var det roligaste jag haft på länge. Gud vilken dum idé - gör inte såhär barn.
Nästa morgon kom jag knappt ur sängen. Vi jobbade och åkte sedan ut till flygplatsen. Och när jag tittade ut på startbanan och såg detta var det nära att vägrat åka hem...
Men det var som tur var inte vårt.
Snipp snapp snut och så var sagan slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar