Föräldrarmöte

Idag var det förskolans första föräldramöte på Engelska skolan och jag hade dragit vinstlotten om vem som skulle få gå dit...(eller något)

Jag var lagom glad eftersom jag knappt hunnit äta, men cyklade dit för att vara med och ducka otroligt lågt när frågan "Vem vill vara klassförälder?" kom upp - jag liksom får in huvudet under armen nästan...Jomen så gör alla som är rutinerade och har äldre barn, jag lovar.

Hur som helst så träffades alla årskurser först i ett klassrum, där rektorn talade lite med oss alla om allmänna saker och sedan skulle 4:or och 5:or stanna kvar och förskolan och ettorna skulle gå till andra lokaler och fortsätta.

Jag tog rygg på Svantes kompis pappa så att jag skulle kunna surfa lite på telefonen i mellanakten och följde med alla in i ett otroligt litet klassrum där jag högg en bänk längst bak. När de stängde dörren tog luften slut direkt.

Lärarna började prata om lektioner och undervisning och hur de delade upp i grupper och lite sådant tjafs. Jag lyssnade lite disträ.

Det gick väl en fem minuter innan det liksom trillade ner en krona.

Det sa inte pang utan jag kom sakta till insikt när jag tittat mig omkring och lyssnat på monologen framme vid katedern...När jag till slut fattade så blev jag alldeles kokhet i ansiktet och jag fick panik.

Panikslagna tanter skickar sms verkar det som. Om jag mötte en björn i skogen så skulle det antagligen plinga till i Jonas telefon...

Jag visste inte om jag bara skulle låtsas som ingenting och vara kvar, eller vad?

Stackars Jonas, han fick ett sms där jag talade i tungor...

Efter jag skickat det tänkte jag bara: "Gör det NU, och titta inte på någon" - och så reste jag mig med ett brak och stormade ut.

Jag kom till slut till rätt klassrum och jag blev inte klassförälder.