San Diego

Resor brukar vanligtvis vara roligast och mest intressant för den som reser och jag kan hålla med om att "Konferensresa" inte låter så helsexigt...men här kommer en liten resumé.

Klockan 04.45 blev jag hämtad av två kollegor för att samåka ut till Arlanda. Vi kan kalla dem Tommy och Anna. Det var förstås lite tufft så tidigt på morgonen, men å andra sidan var det alldeles för tidigt för att åka kommunalt till flygplatsen vilket rättfärdigade bil, vilket inte störde mig ett spår...

Vi checkade in vårt bagage och gick sedan och växlade pengar. Tommy hade en rulle med en affisch som skulle ställas ut därborta som handbagage.

Jag hade mina misstankar om att det var ett lasersvärd där i, men den var väl förseglad så att kika gick inte...hur som helst så glömde Tommy denna vid incheckningsdisken det första han gjorde och när han kom på det just innan vi skulle gå genom säkerhetskontrollen så förvandlades resan en liten aning. Ett litet mantra började upprepas som löd ungefär: "Postern - vi får inte glömma postern" som vi alla tjatade om de följande 26 timmarna.

Första stopp var London - Heathrow. Vi fick åka buss en liten bit till ankomsthallen och väl stående i bussen började en liten tjej runt 4 år alldeles bredvid oss att spy våldsamt. Inga påsar fanns (alla tittade i sina bagage och fickor) och fadern torkade med ett par ynkliga servetter som inte gjorde särskild nytta. I allas våra ögon flimrade en liten nervositet som kallas vinterkräksjukan. Stackars flicka, hon grät.

Sedan bordade vi planet till Los Angeles som var nästa stopp. En flygning som tog lite mer än 10 timmar. Gud varde lovad och prisa den nya tekniken som gjorde att man kunde titta på hur mycket film som helst i sin egen takt...

Ja ni ser så bekvämt va? Ja ni har antagligen rest mer än jag, men sist jag åkte någonstans långt var det gemensam film för hela planet och inte i stolsätet framför mig.
Nä så här ska det se ut. (och gör det förmodligen på alla plan idag)

Väl i Los Angeles var vi väldigt trötta, men då sa någon att hen hade ett recept för att vakna till liv igen (innan vi skulle flyga till San Diego)....

Hen ljög....vi blev bara tröttare och jag ska aldrig mer gå på den lätta...

Väl framme i San Diego typ 26 timmar senare så var jag som ett lik och störtade i säng och sov som en död ända till nästa morgon då det var dags att börja jobba.

Direkt vi kom ut från hotellet förstod jag att vi kommit till syndens land.

En erotisk butik...? Jag var i chock naturligtvis...

Vi startade självklart med att köpa frukost eftersom det inte ingick på hotellet och vi var tidiga.

Vem kan inte älska de amerikanska portionerna?

En av kollegorna, Urban beställde en kall dricka. Han fick vad de kallar i USA ett glas med is-te, och han fick vad vi kallar det i Europa en vas med is-te....

Sedan fortsatte vi mot konferensanläggningen. Den var enorm....med betoning på enorm...

Här syns en liten del av den vänstra delen...åt andra hållet sträckte sig byggnaden ända till horisonten, minst.

När seminarierna drog igång så var det också en upplevelse. Det var så många som gick parallellt att det var svårt att välja vilka man skulle gå på. Sedan var det utställning och mässa på nedre våningen. Hur som helst var det intensiva dagar från morgon till kväll och om man ska sortera ut något minnesvärt så är det amerikanernas verkligen usla kaffe...
Jag kan inte förstå att de står där stenhårda i gränskontrollen med tredje gradens förhör där man verkligen får försäkra dem att man ska åka hem igen...
Ingen normal nordbo överlever längre än visumet räcker på det där blasket - det är väl klart man åker hem?...

Nå, klimatet var behagligt och maten var god. På kvällarna gick vi ut och köpte middag.

Fajitas var suveränt gott på den mexikanska restaurangen - men tro inte att jag var dum nog att öppna korgen som jag har gjort en röd pil till. De sa att de var mjuka fajitasbröd - men det vet väl alla som har läst Tintin att det ligger en kobra i den där?

Det var ganska snålt med tid att springa mellan de olika seminarierna.

Alltså det var ingen lek de här korridorerna - jag hade behövt en segway.

Jag sprang ut och köpte lunch också och jag var ju tvungen att prova en bagel...oh så gott.

och än en gång omöjligt att äta upp hela portionen....alltså vem kan äta upp en macka med fyra ägg i? Har amerikaner inga tarmar - bara en jätte-magsäck att stoppa allt i? Mysterium...

Så efter ett par fullspäckade dagar var det dags att åka hem igen. På planet över atlanten började en enbent man i sätet bredvid oss att bråka, då han vägrade att låta mannen framför honom att fälla bak sätet. Det var väldigt högljutt ett tag mellan mannen och flygstewarden. Jag blev lite rädd och var faktiskt säker på att polisen skulle stå och vänta på denne dåre när vi kom fram men det gjorde den inte.

Sedan bytte vi plan i London och just när de serverade maten så kom en späd tjej i 40-årsåldern och sjönk ner på knä precis bredvid våra säten. Hon kom inte längre för att serveringsvagnen var i vägen - jag skulle just få min sorgliga ostmacka. Hur som helst började hon kräkas något vansinnigt därnere och spypåsar skickades som i en brandkedja mellan oss som var närmast katastrofhärden. De räckte inte långt och en sjö bildades så fint...Det luktade något förjävligt (ursäkta franskan) ska ni veta och jag var inte särskilt sugen på den där ostmackan längre...
Sedan landade vi efter ett tag på svensk mark och resan var slut.

Det var väl ungefär det jag kommer ihåg.

Snipp, snapp snut och så var sagan slut....imorgon börjar vardagen igen.