Idag gick 4-åringen igenom besiktningen på barnavårdcentralen.
Han fick ju vid besöket för nån vecka sedan en 2:a på förmågan att flytta en kula på en kulram när det skulle höras ett pip i ett par hörlurar, så vi fick komma tillbaka på ombesiktning.
Det var väl för väl att han inte fick körförbud och kan vara lugn till nästa år då det är 5-årskontroll.
Det här klarade vi av tidigt på morgonen - vi hade fått tid klockan 7.30, men fick inte komma in förrän 7.35. Det störde mig såklart, tidsfascist som jag är.
Väl på dagis kom en av fröknarna och frågade om vi kunde ha utvecklingssamtal när jag kom och hämtade?
Jösses dessa överraskningar - ja vad säger man? Att de måste förvarna mig veckor i förväg?
Hur som helst - efter dagens jobb-insats och väl hemma på parkeringen så stötte jag ihop med min granne. Vi har bott grannar i sex år och endast sagt "hej" till varandra när vi träffats genom åren. Denna gång kom han fram till mig och sade vänligt: - Hej, vad bra att vi möttes så behöver jag inte komma och plinga på hos er som jag tänkte...och så fortsatte han: - Jo, vi tänkte ha en liten "Metal-fest" hemma hos oss imorgon och kommer kanske spela musik rätt högt - vi ska försöka hålla volymen nere och inte hålla på längre än till senast 00.00 - bara så att ni vet att det kommer låta lite från oss.
Här började en djupt röd färg tränga fram i ansiktet och jag var glad för att det redan var mörkt ute, så att han inte såg. För ett par veckor sedan, en lördag, fick jag nämligen klimakterie-raseri-ryck och bankade i väggen som en ilsken gorilla redan klockan 20.00 när de luftade sin stereo...det var ju inte så svårt att räkna ut att det var därför han ville meddela oss detta....Ja ni vet, som en normal människa och vanlig, god granne.
Tur att jag ser snäll ut för jag är säker på att de tror att det var Jonas som bankade den där gången och inte jag...
Knappast att jag låter den sanningen komma fram...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar