Äventyr

I morse åkte vi ut till stora skogen här i Väsby för en lång, skön hundpromenad.

Solen sken, det var blå himmel och vi trädde smultron på ett grässtrå till Svante...
Ja ni hör så gulligt och idylliskt va? Rena rama Astrid Lindgren-promenaden...:)

Vi gick och vi gick och gick...

...och gick...

Plötsligt dök cockerspanieln tyst in under en gran och stannade där. Jag misstänkte direkt att någon fin naturmänniska hade gömt en kebab därunder -eftersom det är det enda vår vovsing spårar.

Jag sprang dit och kallade på henne ganska skarpt.
Såg att hon stod spänd i kroppen och försiktigt sträckte sig fram och nosade...
Svansen vippade sakta och vänligt.

När jag kom ända fram såg jag att det var ett litet, litet rådjurskid hon stod och hälsade på. Jag kallade in henne igen och hon kom glatt till mig och blev kopplad.

Åh så gulligt.

Jag blev mycket nöjd och belåten för jag har ju misstänkt det, men inte varit helt övertygad - vår hund är HELT säker i skogen och hugger inte djuren.

Hon är nu testad på (har alltså träffat) fågelungar, kaniner och rådjur och hon har noll jaktlust.
Fjärilar ligger dock illa till om de kommer för nära...där är hon dödligt farlig...

Även smörgåsar bör akta sig - de kniper hon snabbt som en kobra och slukar som ett hungrigt lejon...